I Varbergstrakterna spelade potatisen lika stor roll oavsett om det var i fiskarhushållet eller jordbrukarhushållet. Potatisen passade bra till fisken, som var den dominerade delen på tallriken i fiskarhushåll, och det saltade köttet som var i jordbrukarhushållet den viktiga huvudkomponenten. Givetvis spelade sillen också en viktig roll i jordbrukarhushållet. Oavsett vad ”sovlet” (den proteinkomponent som serverades till måltiden) var, fanns potatisen på plats.
Enligt Gustaf Utterström (116) började potatisen odlas redan 1749 i Blekinge.
Det finns dokumenterat att fem säckar potatis importerades genom ett statligt initiativ från England för att delas ut till ett antal producenter. Kring 1750 gjorde Carl von Linné en Skåneresa och konstaterade att potatis odlades som trädgårdsväxt på enstaka herrgårdar (250). Under 1780-talet ökade produktionen av potatis. Orsaken till detta är enligt Utterström missväxten av spannmål. 1787 blev det fritt med husbehovsbränningen och kanske bidrog även prisstegringen av spannmål till att potatisproduktionen ökade (116).
I förvaltningsberättelsen för ”Hushållningssällskapet Blekinge”, skrivet 26 januari 1815 (referat i källa 116), finns följande citat, ”hurusom potatoesplanteringen är den cultur, vari Blekingeen måhända kommit längre än någon annan provins”. Fler skrivna bekräftelser finns om Blekinges framträdande roll när det gäller potatisodling. En tysk teolog vid namn F. W. von Schubert reste igenom Sverige och i hans reseberättelse finns att läsa ”potatisodlingen är i Blekinge troligen mer betydlig än i någon annan svensk Provins. Man använder den något till bröd men ännu mera till brännvin”.
Men potatisen var viktig för de fattiga, detta kan läsas i olika sockenberättelser, enligt Utterström (116).
Potatisen användes både till ”sovel och bröd” och gjorde att det fanns mat halva året igenom. Det finns många berättelser nedtecknade och en av alla som finns i ”Nordiska Museets” samlingar (139) finns att läsa följande: ”Gammalt folk mindes då ännu den tid, när potatisen började bli känd i bondens hus. I början fingo barn och tjänare hvarje söndagsmorgon två eller tre varma potatis till sin brödskifva. Sedan blef detta en hvardagsfrukost. Potatisen betraktades som sofvel och hjälpte, tillika med kaffedrycken, att bland kvinnorna afskaffa bruket att till frukost äta bröd fuktat med brännvin.”
Exempel på måltidsordning
I samma samlingar från ”Nordiska Museet” (139) finns ett exempel på måltidsordningen i Skällinge socken (Halland) på mitten av 1800-talet avskrivet.
Frukost kl 07,00
Stekta potäter och en fläsksvål till var och en. Bröd och kaffe. Men kaffet var inte kokt på kaffebönor utan på tunnbröd av kli och potaäter. Det var bara på söndagar man kunde få bönkaffe.
Daver kl ½11
Kokte mjölkmat, kröppemjölk (klimpamjölk). Kröpperna var av kornmjöl, mjölk och lite salt. Grymavälling kokt på risgryn. Drickavälling var också vanlig.
Middag kl 3
Ärter eller potäesoppa eler kål och bönor. Bröd. Kött och fläsk vanligtvis.
Kvällsmat kl 8
Ofta spekesill och potatis
Det hela kan sammanfattas med att potatisen fanns med som en naturlig del i måltidsordning tre av fyra måltider. Och om man ska göra en gissning som inte bygger på någon vetenskaplig grund eller källhänvisning så var denna typ av måltidsordning i ett bondehem säkert inte något unikt för just Halland utan stämmer säkert väl överens med många områden i vårt land. Bland annat bekräftar Ingrid Norström denna bild av potatis serverad till flera måltider under en dag i sin bok ”Till bords” (13). I Skåne, men också i andra närliggande landskap i södra Sverige, dominerade sill och potatis som frukosträtt alternativt fläsk och potatis. Sill eller fläsk och potatis var också ständigt återkommande rätter till middagen.
Potatisens roll i adelshem
Men det är också intressant att se vilken roll potatisen hade i ett mer adelshem sk herrskapshem. I ”Skånska mat för herrskap och fattigfolk” (42) skriver Kurt Genrup om detta fenomen och använder godset Trollnäs som exempel. Genom intervjun med Hanna Persson, som gjorde sin elevtid i köket, får vi en bild av hur det begav sig på detta gods, som säkert inte skiljde sig nämnvärt från andra. Potatisen serverades i olika former. Den traditionella formen dvs kokt serverades sällan, mos var däremot vanligt men sedan var det i form av kroketter, flottyrstekt, Hasselbackspotatis, Pommes Anna (potatiskaka) eller Schweizerpotatis (potatisgratäng där skivor av potatis steks på båda sidorna innan de läggs i en gratängform) som gällde oavsett vardag eller fest.
Potatisen och sillen
Att sillen har varit betydelsefull i det svenska kosthållet i stora delar av Sverige är känt. Många muntliga kommentarer från generationen som är född på 1920-talet/1930-talet har under detta arbetes gång varit, ”fanns det potatis och sill hemma – då fanns det alltid mat hemma” Göran Norsander (41) gör i sin bok ”Salt sill” en studie av kostvanor på sydsvenska landsbygden 1850-1940 utifrån ett livsmedel – den salta sillen en djupdykning om sillens betydelse men där även potatisen lyftes fram. Här slås det fast att under 1800-talets senare hälft och framåt var potatisen sillens viktigaste tillbehör. Potatis och sill var ett vinnande koncept ur mättnadssynpunkt. Vi kan väl, utifrån dagens syn på sill och potatis, även lägga till ett gastronomiskt – och matkulturperspektiv. Kokt färskpotatis med dill serveras till en god inlagd löksill – vem tackar nej till detta som tycker om sill och vad vore midsommar utan matjessillen eller den inlagda sillen.
