Spaniens potatishistoria
De första europeerna som kom i kontakt med potatisen var de spanska erövrarna – conquistadorerna. Under befäl av Francisco Pizarro besegrade de inkaindianerna och erövrade nuvarande Peru, år 1532. En tidig beskrivning av potatisen gjordes av Juan de Castillanos som vid en expedition till de norra delarna av Anderna kom i kontakt med potatisen. Han beskrev dem som ”rötter stora som ägg, en del runda, andra avlånga med vitt, violett eller gult kött”.
Utöver guld, silver och ädla stenar tog spanjorerna med sig potatisen till Europa. Redan under hemresan från Sydamerika insåg de att potatisen var nyttig mat, genom att äta potatis slapp de den fruktade skörbjuggen. Vad de inte visste då var att det var potatisens rika innehåll av C-vitamin som räddade dem. Första anhalten mot Europa var Kanarieöarna. Här började man troligtvis att odla potatis redan år 1562. Den potatis man odlade var av arten Subsp. Andigena, den underart som är anpassad att växa i närheten av tropikerna. Än i dag odlas Andigena på Kanarieöarna, direkt avkomling från Spanska importen av ”Inka-potatis”.
Amédée Masclef, via Wikimedia Commons
Potatisen nådde Europas fastland några år senare. Från 1573 finns en anteckning från ”Det heliga blodets sjukhus” i Sevilla att man inhandlat potatis på marknaden, sannolikt odlad i landet.
Under slutet av 1500-talet dök potatisen upp i olika länder. De avbildade knölarna från denna tid var små, rödskaliga, hade troligtvis utvecklats sent och var med stor sannolikhet av arten Subsp. Andigena.
Eftersom Andigena sätter knöl väldigt sent var det inledningsvis svårt att få några större skördar och ofta frös potatisplantan innan den satt knölar. Genom korspollinering och frösådd av Andigena uppstod en variation av nya sorter och man gjorde urval för sorter som hade tidigare knölsättning och högre skördar.
Potatisen väckte nyfikenhet, men det var i början främst som en botanisk kuriositet med vackra blommor som gjorde att den togs in i trädgårdarna hos många slott och herresäten. På så sätt spreds potatisen sakta norrut genom Europa. Blommorna var vackra att titta på men det fanns en stor skepsis och motstånd för att odla potatis. Potatisen hade en stark beska som kunde orsaka magproblem. Man var väl medveten om potatisens giftiga släktingar inom den stora familjen Solanacae där det fanns halucinogena och narkotiska kusiner. Många människor betraktade potatisen såsom djävulens föda. Man vägrade att äta den då den inte var omnämnd i bibeln.
Det var inte förrän under slutet av 1700-talet som potatisen började bli mer allmänt accepterad för odling. Men motståndet hos allmogen var stundom stort. Under 1700-talet drabbades Europa av upprepade hungersnöder. Flera furstar och ämbetsmän såg potentialen hos potatisen som man till en början såg som räddning – nödhjälp – då övriga delar av skörden slagit fel.
Kurfursten Fredrik William var en av de furstar som bedårades av potatisens vackra blommor. Vid mitten av 1600-talet odlade han potatis – som en prydnadsväxt – på sin lustgård i Berlin. Landet drabbades emellertid av upprepade missväxter med hungersnöd som följd. Kungen av Preussen, Friedrich den Store, insåg att potatisen skulle kunna vara en räddare i nöden då spannmålsskörden slog fel. Han delade vid mitten av 1700-talet ut gratis potatisutsäde till bönderna. Då skepsisen fortfarande var stor att odla potatisen, gick Friedrich år 1756 ut med en befallning om att odla potatis. Han hotade t o m att ”skära öron och näsa” av dom bönder som vägrade odla potatis. Dessa hotbilder hjälpte och odlingen kom igång.
Den franske apotekaren Parmentier utnyttjade en annan strategi för att förmå bönderna att börja odla potatis. Han introducerade potatisen till det franska hovet med kung Ludvig XIV. Han presenterade också de vackra potatisblommorna för den franska drottningen Marie Antoinette. Hon prydde sitt hår med potatisblommor och detta väckte stort intresse – för potatisen. Parmentier fick också lov av kungen att odla potatis utanför slottet Versailles. Beväpnade vakter fick vakta odlingslotten vilket bidrog till att det blev ett stor nyfikenhet och intresse för potatisen. Vaktstyrkan övervakade odlingen dygnet runt under växtperioden men då det var klart för skörd drogs vaktstyrkan in under natten. Samtidigt berättade Paramentier vitt och brett om hur goda och näringsrika potatisknölarna var, dom serverades till och med vid hovet. Paramentiers list fick effekt, nattliga gäster kunde gräva upp och stjäla knölarna vilka kunde sparas som utsäde till efterföljande år.
Under 1800-talet importerades underarten Solanum Tuberosum subsp. Tuberosum från Chile. Subsp. Tuberosum var anpassad till mera nordliga (sydliga) breddgrader med längre dagslängd under odlingssäsongen. Subsp. Tuberosum gav tidigare knölsättning, högre skördar och var mer motståndskraftig mot sjukdomar än Andigena. Under 1800-talet ökade potatisodlingen i Europa mycket kraftigt och intresset för att ta fram nya sorter var mycket stort. Subsp. Tuberosum kom att utgöra grunden för våra moderna sorter.
Irland
Den starka ökningen av potatisodlingen under 1800-talet var också en förutsättning för att kunna försörja den snabbt växande befolkningen i Europa. Troligtvis tack vare sina på den tiden goda förbindelser med Spanien kom potatisen till Irland mycket tidigt på 1560-talet. Under 1700-talet är potatisodlingen fast etablerad på Irland. Jonas Alströmer skriver t ex i sin bok: Får och Potatis (1727 och 1732): ”Att dessa rötter är styrckiia och hielpa naturen är dock välbekant hos alla dem som äta däraf, och skiönjes dageliga på många 1000 av fattigt folk på Irrland, hwilka uti några månader icke äta kött eller bröd utan allenast Potatoes eller jordpäron, så kokte som stekte uti aska, då de aftagna det tunna skalet, som är uppå dem, och sedan ärta dem med smör och salt som man äter Castanier, och stundom med salt allena, och ändå är detta folket fetare och starkare att utstå det swåraste arbete, än många som dageligen äter bröd och annan spis”
Under 1800-talet ökade potatisodlingen mycket kraftigt på Irland och irländarna kom att bli helt beroende av denna gröda. Ett vanligt bondhushåll kunde innehålla en eller några kor, bete till kon samt potatis som basföda till människorna. Man fick då en näringsmässigt mycket bra diet. Befolkningen ökade också starkt och Irland kom att med sina 8 miljoner invånare vid 1840-talet utgöra en av de tätast befolkade delen av Europa. År 1845 kom emellertid bladmöglet till de engelska öarna. Bladmöglet spred sig snabbt och under de följande två åren drabbades Irland av en av de värsta svältkatastroferna Europa drabbats av. Man kan finna något olika uppgifter om resultatet av bladmögelkatastrofen, ca 1,5 – 2 miljoner döda, minst en miljon som emigrerade till andra länder, varav många till Amerika. Irland har fortfarande inte kommit upp i den befolkningsmängd man hade före bladmöglets härjningar. Bladmöglet drabbade hela Europa men det var speciellt på Irland som man hade gjort sig så beroende av denna enda gröda. Man hade dessutom satsat på en enda sort ”The Lumpur” som gav god skörd men som var – oturligt nog – relativt känslig för bladmögel.
