Norrbotten Västerbotten

Ett tidigt bevis på att potatisplantan nått Norrland var då Carl von Linné passerade Umeå på sin resa till lappmarken 1732. Han besökte landshövdingen Grundel och inbjöds till dennes trädgård. Linne skrev att ”potatis blir här ej större än vallmo” (72).

I en reseberättelse från Jokkmokks kommun år 1843 berättas att ”potates odlas af några i stort, på sätt vid kustlandet är brukligt och en eller annan nybyggare har fått tiofalt av utsädet. Om icke kölden ofta lade hinder i vägen, skulle Potates-plantering vara den mest lönande”. I fjällbygderna har sydsluttningarna använts till potatisåkrar. En tradition som fortfarande håll i liv genom Potatisbacken i Ammarnäs (174).

Vårabete Västra Tunhem
Vänerborgs museum
Bild: Stig Olsson

Det är svårt idag att förstå hur fattigt det relativt nyligen var i Sverige.

I ”Sundhets-Collegii Underdåniga Berättelse” (139) ges en bild över matvanor i Norrland på mitten av 1800-talet. Läkaren i Råneå Norrbotten, skriver 1866, ”allmogens föda utgöres af salt strömming, kornbröd, potatis, sur mjölk, smör, fisk, som förtäres torkad, sur eller rå samt mera sällan kött” Han skriver även att barkmjöl har fått dryga ut maten för de fattigaste under den rådande nöden. Samernas kosthåll beskrivs av läkaren i Över Luleå distrikt bestå vintertid av renkött, blodvälling, glödkakor av kornmjöl och sommartid av renmjölk och fisk. I Umeå Västerbotten beskriver provinsialläkare Ljungberg den huvudsakliga födan bestå av kornvälling, gröt, mjölk, salt strömming, potatis och tunnbröd av korn, mjölk utspädd med vatten och sur svagdricka. ”Det oumbärliga kaffet förtäres här liksom annorstädes i Norrland, omåttligt”.

När potatisen kom till Norrland ingick den ofta som ingrediens i olika gröträtter (174). I frågelistesvar berättade Erika Vilhelmina Norman född 1848 i Risträsk att de brukade göra ”pärdricka” av potatis. Potatisen kokades, stampades och blandades med rågmjöl. På detta slogs sedan vatten. Man lät det hela jäsa. Drickat tappades på kaggar och var färdigt.

Emma Johansson född 1866 i Bäsksjö berättade att ”Pärstampa” var en mycket och förr ofta använd maträtt.

Kokta potatisar skalades, lades i en träskål och stampades med en pärstamp eller träsked. Sedan saltades den lite och åts tillsammans med smörgås. Pärstampen kunde även kokas upp tillsammans med mjölk vilket gjorde den smakligare. De kunde även göra jäst av potatis. I en träkopp lades några söndermosade kokta potatisar, över detta hälldes något kärnmjölk och något mjöl. Koppen ställdes åt sidan på ett jämnvarmt ställe tills det började jäsa. När man tog jästen från koppen tömde man den inte utan lät något vara kvar i koppen. Man lade dit något deg, så att den skulle få genomsyras av jästen (72).

1890 skriver landshövdingen i Norrbotten om kosthållet hos länets som han uttrycker det svenska befolkning. Födan består huvudsakligen av mjölk, korn och numera icke obetydlig mängd rågmjöl, som används i form av gröt, bröd och välling samt potatis och vanligen strömming. Smör endast en gång om dagen vid middagen. Kött och fläsk vanligen bara en gång i veckan , söndagar, på bondens bord. Närmare kusten mer fisk. Den lösa arbetsbefolkningen ungefär densamma men mindre mängd mjölk (174).

Från norra Västerbotten berättas vid slutet av 1800-talet var middagen vid tolvtiden dagens kraftigaste mål. Käraste rätten var olika slags palt. Fetpalten bestod av knytnävsstora klimpar tillredd av kornmjöl, riven potatis och när det skulle vara riktigt fint, en fläsk eller fårtalgsbit inuti, vilka kokades i saltat vatten och åts med mjölk till. Fem till sex sådana tingestar gick lätt ner i en hungrig mage (174).

I Norrland har palten från Pitebygden, av kornmjöl, rå mandelpotatis, mjölk och fläsk blivit mest känd. Men denna geografisk gastronomiska benämning är en 1900-tals företeelse (174).