Landshövdingen i Gävleborgs län anger i sin rapport om mat och dryck i länet år 1865 att strömming och potatis hör till den dagliga spisordningen (174).
Kams är ett samlingsnamn för ålderdomliga maträtter där vegetabilier och animalier ältas ihop.
I Ångermanland har orden kams, kamsa levt kvar längre än i övriga Norrland. I Norrland har kams ofta kallats palt med ingredienser av olika slag, tex rom, blod, lever, svinister. De blandades med mjöl och i senare tid även med potatis. Beroende på olika ingredienser finns benämningar som blodpalt, potatispalt, leverpalt, pippelpalt (med blod, lever och njure) (174).
Kosthållet var efter nutida vanor betraktat synnerligen enkelt och tarvligt. Till och med vid bröllop och andra gästabud förekom ringa eller ingen mat lagad av från annan ort införda varor. Potatis, sedan den kommit bruk i början av 1800-talet, kokta eller stekta rovor eller messmör ansågs som gott sovel i vardagslag. Märkvärdigt var, att folket var kraftigt, uthålligt och friskt oaktat den magra kosten, berättar Per Persson i Sundsjö socken, Östersund 1925 (139). Under 1800-talet var en mycket vanlig söndagsrätt till middagen köttsoppa ofta med stora klimpar i (174).
I mitten av 1800-talet sattes i Frostviken och Lillhärdal, Jämtland inte så mycket potatis att det räckte året runt. Man använde även potatis till att göra potatismjöl (183). Framställning av potatismjöl var en viktig arbetsuppgift förr. Det användes som förtjockningsmedel och ersättning för vetemjöl (197). Av potatismjöl bakades bland annat rån (183). Potatismjöl tillverkades i hemmen i Jämtland fram till 1920-talet. Potatismjölet möjliggjorde nya recept på bakverk från 1800-talets början men kan ha funnit i Jämtland tidigare. ”…en tunna af detta miöl var så drygt och spissamt, som flere tunner hvete. Utan twifvel har detta miölet först kommit från Skåttland, hvadan namnet tyckes härflyta. Det torde förmodligen icka annan varit , än miöl utaf jordpäron, potatoes kallade, hvilket kan slutas däraf, at när jag 1749 om hösten uti Jemtland lät i tysthet mala miöl av jordpäron, och sedan däraf koka med mjölk en välling, trodde de, som åto denna, och viste af miölet at det säkert var skåttmiöl från Norrige” (197).
Under nödår fick man vid många måltider nöja sig med saltlake och potatis, berättar Judit Österlund i Njurunda (153).
I ”Sundhets-Collegii underdåniga Berättelse” år 1871 berättar provinsialläkaren Bergström om kosten i Härnösands distrikt (139). ”Någon större förmögenhet finns ingenstans på landsbygden, men ej heller någon egentlig fattigdom, utan bönderna berga sig i allmänhet bra på sina små egendomar. Utom strömming som jämte potatisen och kornmjölsgröt utgör deras förnämsta och älsklingsföda, ingår även animalisk spis till ej ringa del i deras matordning. Kornet är huvudsädet. Bland rotfrukter odlas mycket potatis och kålrötter”.
Torparen OP Höglin från Höglands by i Liden socken berättar om hur det var i slutet av 1800-talet. ”Husbonn hade sin givna plats och sen tjänare och barn i tur och ordning. Husmor satt ofta vid spisen och plockade fram och bort. Ingen duk fanns på bordet. Där var ett stort pärfat av trä eller tenn. I vardagslag mest trä, ett tråg eller en vril. Det fanns inga tallrikar. Man tog maten med fingrarna la den på en brödbit, täckte med en annan och åt. Potatisen skalades med fingrarna eller bröts itu och klämdes in i mun. Skalen las i en hög framför var och en” (153).
Anna Öhman från Härnösand berättar om den matordning de hade under åren 1912-1914 (153).
Morgonkaffe vid sextiden med rågbrödssmörgås och kaffe.
Frukost vid halvnio till tio med kokt potatis, saltströmming, smör och bröd samt gröt.
Förmiddagskaffe vid halvelvatiden.
Middag klocka ett till två. Ofta potatis och kött, fisk eller fläsk. Ibland köttsoppa med klimp. Palt med fläsk och vit sås, likaså lappskojs. Dessutom en del andra rätter och efterrätter där potatis inte ingår.
Eftermiddagskaffe mellan halvfyra och fyra.
Aftonvard mellan sex och halvsju. Smör och bröd, stekt eller kokt potatis. Inlagd strömming eller pölsa-kalvsylta med rödbetor. Även rester från middagen. På hösten ibland surströmming och potatis eller sallat av rödbetor, morötter, kålrot, potatis och sill. Ättika, kryddpeppar och grädde fick man blanda efter smak vid bordet.
Kvällsmat åts vid halvniotiden. Kokt kornmjölsgröt och mjölk var den stående rätten.
I uppteckningar hos Länsmuseet i Västernorrland finns en lite mer udda användning av potatis. Maria Söderlind i Björna född 1917 berättar att ”på brännsår har de brukat stryka snor, lägga på riven rå potatis samt tugga salt och stryka på”.
”Matrike Norrland” är skriven 2001, (174) av Kurt Genrup, professor vid Umeå universitet med matkultur som specialité och Ulla Tham kokboksförfattare från Östersund. De skriver att norrländska mattraditioner har precis som på andra håll främst överförts genom praktiskt arbete mellan kvinnor i generationer. Kokböcker berörde länge bara de övre samhällsskikten. 1968 konstateras (174) att det fortfarande är avgörande skillnader i kosthållet mellan norra och södra Sverige. Jordbrukslandskapet är betydligt yngre i norra Sverige.
