Vid Linnes resa i Dalarna 1734 uppger han att ”pastor Loci (Älvdalsprästen) hade här först begynt med potatisplanteringen, vilken han kommunicerat med bönderna och drivit så vida att han själv fått tionde därav, men begynner nu taga av genom böndernas försummelse, helst rötterna åstunda fet jord” – Så trodde Linne. Han hade inte sett att den sandjord som är utefter älven i synnerhet Västerdalälven är mycket lämplig för potatisodling. Även Abraham Hülphers skrev om älvdalsprästen 1757, ” I de swåra år, emellan 1720 och 1730, planterades här potatoes eller så kallade Jord-päron, hwilka hitsändes av framledne Commerc, R. och Rid. Ahlströmer, igenom då warande Prosten Näsmans försorg och bland allmogen utdelats. Dessa wäxte så ymmigt at tionde deraf blef gifwen” (66).
År 1795 omtalas potatis vid Säfsnäsbruken i södra Dalarna för första gången.
Också här bröt potatisodlingen igenom kring 1810-1820 talen. På Falu hospital var potatis en nyhet 1812, då började den serveras en gång i veckan (250).
Hushållningssällskapet i Dalarna som bildades 1850, bidrog till ökad kunskap om odling av potatis. Vid den tiden var Leksandspotatis allmänt odlad. Många olika sorter testades genom åren. På 1870-talet började den tidiga sorten Amerikansk Rosen sprida sig i länet. Mandelpotatis var vanlig i VästerDalarna och norr Österdalarna. Magnum Bonum odlades på Vassbo från slutet av 1880-talet (66).
Hälsingland var före sekelskiftet mycket mer isolerad än idag. Gröten var den vanligaste maträtten hos allmogen. En vanlig frukosträtt var potatisgröten, ”pärgröten” som bestod av mosad potatis, kokt med mjölk och redd med korn eller vetemjöl och åts med stekt fett fläsk, lingonmos och skummjölk. Särskilt god ansågs den som var gjord av mandelpotatis (179).
I fläskflott stekte man bitar av kokt kall potatis och lite lök, så doftade man över lite vetemjöl och hällde i mjölk och lät alltsammans koka tillsammans till en simmig massa som man åt tillsammans med stekt fläsk. Ibland åt man lingonmos till. Middagsmaten på sommaren bestod av strömming och pärn, potatis. Kvällsmålet bestod oftast av strömming och potatis med bärmos (179).
När man åt supanmat, soppa av något slag, fick man se till att alla vid bordet kunde hålla skedgången, dvs att man doppade skedarna lika ofta så alla fick lika mycket (179).
I Våmhus i Älvdalen Dalarna (66) serverade man vintertid potatis och strömming mellan kl 7 och 8 på morgonen. Till middagen kl 12 bjöds det på strömming, kött eller palt och potatis. På kvällen mellan kl 19 och 21 fick de rester från middagen eller gröt. Sommartid var arbetsdagarna längre. Dagen kunde börja kl 3 med rester från föregående dag eller välling. Frukost bestående av strömming, smör och potatismos vid 8 tiden. Middag vid 10-11 tiden. Kvällsmål när det fanns tid och då var det ofta gröt. Till söndagen var köttsoppa med råskalad potatis en högtidsrätt.
Potatismiddag tidigt 1900-tal
I södra Dalarna (66) åts frukost kl 8. Den vanligaste rätten året runt var sill eller strömming som stektes i panna i flottyr eller på glöd i spisen och skalad potatis med smörgås. Till soppa användes välling av mjölk, potatisgryn och vetemjöl. Under sommaren bestod middagen kl 2 ofta av fläsk och potatis. Men ibland kunde de vara en soppa bestående av sill kokt i söt eller sur mjölk med dill och kokt potatis. Under vintern byttes mjölken ut mot varma soppor. Aftonvard mellan kl 5 och 6 med bröd, pannkaka eller stekt potatis samt rökt kött. Kvällsmat vid 8 bestod både vinter och sommar gröt främst av rågmjöl. På söndagarna kokades ofta en gryta med kött, fläsk, korv, råskalad potatis och kålrötter.
Potatismjöl
Hanna Mattson, född 1907 från Ollasgården i Nås Hedemora socken berättade hur de i bygden gjorde potatismjöl. ”Vi måste ju göra sånt själva, vi gjorde så det räckte hela året. Det skulle ju vara sånt i julpannkakan” Potatismjöl gjordes av småpotatis. Först tvättades den noga. På en del platser fanns kvarnar som rev potatisen. Efter den rivits silades den. Vi hade då först ett kar där vi öste lite av potatisröran och öste på vatten så vi såg att allt mjöl blev utsköljt. Så fick det stå tills nästa dag. Då hällde vi av vattnet och hällde på nytt, rörde om och silade i ett tätare såll” Proceduren fortsatte flera dagar till dess allt skräp från skalen silats bort. ”Vi fortsatte att byta vatten tills vi såg att mjölet var vitt och fint. Då hällde vi av vattnet och lät det stå tills vi kunde skära upp det. Vi gjorde då stora tärningar och lade på ett bord på tork. Sen kavlade vi sönder tärningarna och lade på ett bord på tork. Sen kavlade vi sönder tärningarna till lagom stora gryn, vilka vi förvarade i en tunna i magasinet. Man gjorde slut på mycket potatismjöl förr i tiden” slutar Hanna Mattson (66).
Även i Hälsingland då potatisen blev mer allmän gjorde man egna ”pärgryn”, potatisgryn av de rester man fick sedan man gjort potatismjöl. Potatisgrynen koktes i mjölk och smaksatte med sirap till en god gröt (179). Hälsingland var före sekelskiftet mycket mer isolerad än idag. Gröten var den vanligaste maträtten hos allmogen. En vanlig frukosträtt var potatisgröten, ”pärgröten”, som bestod av mosad potatis, kokt med mjölk och redd med korn eller vetemjöl och åts med stekt fett fläsk, lingonmos och skummjölk. Särskilt god ansågs den som var gjord av mandelpotatis (179).
I början av 1900-talet kom utbildning av skolkök och hushållslärarinnor igång. Unga flickor på landsbygden fick lära sig ”riksmat” (179).
