Olaus Rudbeck anses vara den förste som tog in potatisen till vårt land. År 1655 började han odla potatis i sin anlagda Botaniska trädgård i Uppsala. Han gav potatisen namnet Peruviansk Nattskatta, vilket troligtvis är det första svenska namnet på potatisen. Potatisplantan sågs i första hand som en botanisk kuriositet, som en prydnadsväxt. Det är dock möjligt att hemvändande soldater från 30-åriga kriget, som slutade år 1648, redan tidigare tagit med sig potatis från Tyskland. Potatisen spreds troligtvis till flera herresäten i Uppland och omnämns i skrifter av Gabriel De La Gardie (1666) samt av Åke Classon Rålamb (1690) och odlades som prydnadsväxter.
1700-talet
Jonas Alströmer
Den som fått äran av att ha infört potatis i vårt land är dock i första hand Jonas Alströmer. På sin gård Nolhaga utanför Alingsås började han år 1724 att odla potatis. Han hade fört med sig potatisutsäde troligtvis från England. Alströmer var den förste i vårt land som uppmärksammade den nya jordfruktens värdefulla näringsinnehåll och möjligheter. I sin skrift: ”Den Swenska wårdande Fåra-Herdens trogne Wäg-Wisare till god Fåra-Skiötsel jemte et Bihang om Potatoes eller Jordpäron…” (172) beskriver han odlingsanvisningar m m, med inspiration från resor till England och Irland. Skriften är i första hand riktad mot myndigheter som han på all sätt försökte övertyga om potatisens förträfflighet: ”Att laga eller tillreda desse rötter äro för de förmögne mångahanda Maner. De hafva nästan samma smak som troufles, när de väl äro tillrede; äro mycket delicate att äta till kiött och fläsk, som fisk, …In summa, denna rotens godhet och bruk i ett hushåld, är så mångfaldig att den ei nog kan berömas,…..”
Trots Jonas propaganda och ansträngningar gick det trögt för potatisodlingens framsteg i landet. Misstron mot potatisen var stor från allmogens sida. Ändock spred sig odlingen sakteliga över landet.
Vid 1740-talet hade myndigheter och myndighetspersoner fått upp ögonen för potatisens möjligheter. Landet led av nästan konstant brist på spannmål och man måste varje år importera från utlandet. Med jämna mellanrum återkom missväxter i spannmålsodlingen och befolkningen led av hungersnöd. Man såg då potatisen som ett livsmedel som i första hand kunde förhindra svält under missväxtåren.
Under den svåra missväxten 1742 och under åren därefter gjordes stora ansträngningar att få ut potatisen till allmogen. Det blev en angelägenhet för staten. År 1747 vände man sig till Kungliga Vetenskapsakademin med en begäran om hjälp. Alströmer, som var en av dess ledamöter anlitades. 1749 gav Kommerskollegiet ut ett cirkulär: ”Underrättelse om Jord-Pärons Plantering, Nytta och Bruk”(237). Cirkuläret trycktes i en stor upplaga, 4000 ex, och blev ett standardverk för odling och utnyttjande av potatis.
Potatis och potatisodling beskrevs även i de tryckta almanackor som gavs ut 1749 samt 1750. Almanackan var näst bibeln den mest lästa litteraturen bland allmogen.
Eva de la Gardie
En av rikets adelsfruar, Eva De La Gardie spelade också stor roll för spridandet av kunskap om potatisen. Eva propagerade för alternativ användning av potatisen, nämligen för tillverkning av stärkelse – puder samt till ”brännewins bränning”(58). För sina insatser att sprida kunskap om potatisen invaldes Eva som första kvinna i Kungliga Vetenskapsakademien.
Potatisodlingen skedde mestadels småskaligt, som i trädgårdstäppor. Vid mitten av 1700-talet hade odlingen spritt sig så att den även nått Jämtland. En stor fördel med potatisen var att den kunde odlas och ge en god skörd även på magra jordar, även i skogs- och mellanbygder. Så behövde inte den fetare spannmålsjorden tas i anspråk.
Axel Fr Grönstedt beskriver angående ”Jord-Pärons eller Potatoes Plantering i Dalarne och Bergslagen” 1764 (236) att: ”I rikets skogs och bergsbygder hafva dessa rötter blivit tämligen allmänt vedertagna, dels genom moraliska, dels också genom fysiska orsaker. Till de förra hör brist och dyrhet på brödfödan, våra från Pommern hemkomna soldaters erhållna smak för växten och några vid Bergverkens inflyttade Tyskars exempel. Till det senare åter, jordmånen, vilket oaktat dels naturlig magerhet, är snarare tjänlig jord därtill, än den fruktbara leran varmed de flesta av rikets slättbygder äro begåvade med och som, i jämförelse…
I de förhållandevis steniga jordarna kunde man från potatis få en riklig skörd utaf et Tunneland så beskaffad jord kunna 80 – 90 tunnor upphämtas varav en tjugu-sjettedel åtgått till utsädet”
Det motsvarar i storleksordningen 7000 – 8000 kg per tunnland. Det var alltså en ansenlig skörd man kunde ta fram från de förhållandevis magra och steniga jordarna.
Stor del av ansvaret att föra ut potatisen lades av statens Kommerskollegium på landshövdingarna i de olika länen. Dessa fick i uppgift att propagera för, och dela ut utsädespotatis till allmogen (214). Men det gick trögt, man beklagade allmogens skepsis att ta till sig den nya grödan. Det var också stora problem med kvaliteten på den utsädespotatis som importerades. Uppgifter från landshövdingarnas berättelser från 1760-talet tydde snarare på en tillbakagång för potatisodlingen.
Carl Fredrich Lund beskriver utförligt om odling, förvaring och utnyttjande i sin skrift: ”Om Potatoes eller Jordpäron”, 1769 (172). Potatisen hade vid den tiden spridits i Europa och man såg fortfarande potatisen i första hand som nödlivsmedel, att ta till då spannmålsskörden slagit fel: ”utbett sig efter hand mest till alla länder. Nöden, som alltid skärper eftertanken, har bragt denna jordfrukten till Sverige sedan flere år tillbaka. Men som man härstädes, så vida mig veterligt är, allena haft de röda jordpäron, så har planteringen icke vunnit särledes stor framgång, emedan de gifva en besk smak efteråt i halsen, när de ätas kokta, hwilken olägenhet de öfrige slagen icke med sig föra.”
1771 och 1772 drabbades landet ånyo av svår missväxt med svåra nödår som följd. Potatisodlingen aktualiserades igen och blev en viktig angelägenhet för staten. I riksdagen diskuterades potatisen som en viktig del i frågan om folkets försörjning. Kunglig M:t uppmanade samtliga landshövdingar att på alla sätt uppmuntra invånarna i sina län att odla potatis. Under åren 1773 och 1774 delade staten ut potatisutsäde till allmogen. Man gjorde det via Kommerskollegium som tog emot beställningar från landshövdingarna i respektive län. Uppgifter från olika delar av landet visar att detta blev det verkliga genombrottet för potatisodlingen i vårt land.
Staten framjagade på olika sätt utvecklingen men det fanns även många lokala pionjärer och entusiaster runt om i landet. En av pionjärerna som omnämns av Gustav Utterström i sin publikation: ”Potatisodlingen i Sverige under Frihetstiden” (214) var en f d soldat och torpare i Sidensjö socken, Jon Nilsson. Hans entusiastiska arbete bidrog till att lilla Sidensjö kom att bli länets centrum för potatisodling.
Bergmästaren B. Berndtsson från Sala var en annan pionjär, möjligtvis tack vare sina goda kontakter och förbindelser med Tyskland. Redan 1773 hade Berndtsson anlagt en stärkelsefabrik utanför Sala. Genom att i stället för potatis transportera stärkelse i form av mjöl och gryn minskade transportkostnaderna och han kunde saluföra dessa produkter i Stockholm.
Kungliga Patriotiska Sällskapet
År 1767 bildas Patriotiska Sällskapet som under flera år på olika sätt uppmuntrade potatisodlingen.
En av de många potatisentusiasterna var Axel Laurell från Finland. Kommerskollegium tillstyrkte att Kunglig M:t genom landshövdingen i länet skulle uppmärksamma Laurells arbete och man uppmanade honom att skriva ner sina erfarenheter såväl på finska som på svenska. Största förtjänsten i hans ”Kort beskrivning om potatoes eller Jordpärons plantering, conserverande och nytta i hushållet” (237) låg enligt Utterström i dess utförliga matrecept: ”Våra fruntimmer äro synnerligen nögde med den uti beskrivningen dem lämnade instruktive undervisningen att på mångfaldigt sätt uti matberedningen nyttja denna härliga jordfrukt….”
Under 1700-talet bedrevs potatisodlingen som regel mycket småskaligt som trädgårdsbruk. Man ville inte gärna upplåta den ordinarie åkermarken till potatisodling. Under slutet av 1700-talet genomfördes storskiftet efter hand. Detta underlättade väldigt för de bönder som ville prova på potatisodling på åkermark och i lite större skala. Man började även införa växelbruk enligt engelsk förebild.
Faktaruta:
Tunna = äldre volymmått.
För våta varor motsvarade en tunna = 125 kannor, lika med 125 liter.
För torra varor motsvarade en tunna = 2 spann = 146,6 liter.
Ett tunnland = 5000 m2 eller ½ hektar
1800-talet
Efter storskiftet kom ”Laga skifte” som genomfördes under första delen av 1800-talet. Många gårdar flyttades ut och man fick betydligt bättre sammanhållning av åkrarna. Detta underlättade ytterligare för potatisodlingen.
www.digitaltmuseum.se
Under 1700-talet hade man från myndigheternas sida sett potatisen som i första hand ett livsmedel som kunde rädda folket från de återkommande svält- och nödperioderna då spannmålsodlingen slog fel. Man utvecklade också efter hand tekniken för brännvinstillverkning samt för produktion av potatismjöl och potatispuder. Kring sekelskiftet tog odlingen fart på allvar och år 1800 hade odlingen kommit upp i cirka 5 000 hektar.
Man intresserade sig nu alltmer för att utnyttja potatisen som råvara för brännvinstillverkning och fortsatt även för produktion av potatismjöl. Brännvinstillverkningen utvecklades, tekniken förbättrades och brännvinsdrickandet ökade. Eftersom man hade stora svårigheter att lagra potatisen över vintern, den ruttnade lätt eller frös och förstördes, förordade flera att i stället ”förädla” potatisen genom brännvinstillverkning. Man fick då en vara som ”väl tålde att förvaras, som var mindre skrymmande, lätt att transportera och lätt säljbar” Gustaf Utterström (214). Detta bidrog till att odlingsarealerna och skördekvantiteterna ökade i allt mer accelererad takt.
Åren 1814 – 1815 släpptes restriktionerna om att utnyttja potatisen för brännvinstillverkning. Förbud utfärdades att utnyttja spannmål för brännvinstillverkning. Potatisen hade då redan börjat tränga undan spannmålen som råvara vid tillverkningen, den hade en högre avkastning och lönade sig mer vilket ledde till en våldsam ökning av potatisodlingen – och en likaledes ökning av brännvinstillverkningen. Gustaf Utterström skriver om ”brännvinsflodens stegring” under denna tid.
Kring år 1850 nådde odlingen en omfattning på omkring 100 000 hektar. Kulmen nåddes kring sekelskiftet 1900 då odlingen uppgick till drygt 150 000 hektar. Denna nivå höll sig fram till efter första världskriget varefter odlingsarealen succesivt minskade.
År 1855 förbjöd staten hembränningen helt. Potatisen var vid det laget en väl etablerad gröda och hembränningsförbudet ledde snarast till ökad användning av potatis för direktkonsumtion och även till stärkelse samt till djurfoder.
Under första delen av 1800-talet hade vi en våldsam folkökning i vårt land såväl som i övriga Europa. En av förutsättningarna för detta var ökad tillgång på föda och det var potatisodlingen som svarade för detta. Odlingen tog fart såväl i vårt land som i hela Europa med bättre sorter, odlingsmetoder m m. Eller så som Tegner beskriver det ”Freden, vaccinet och potäterna” var det som möjliggjorde den starka befolkningsökningen.
1841 kom den första renodlade potatiskokboken ”Potatiswännen, en oumbärlig hushålls- och kokbok för rik och fattig såväl i staden som på landet” av Kajsa Warg (152)
Vi hade också en stark social förskjutning av befolkningen under denna tid. Gunnar Arnborg (188) beskriver det så som: Under 1770 – 1870 ökade bondeklassen med ca en tredjedel, medan antalet torpare fördubblades och det ”proletariserade skiktet av backstugesittare och inhysesfolk nära femdubblades”. För de senare var potatisen en räddare i nöden. Många människor kunde få stor del av sin försörjning genom att odla potatis i trädgårdstäppor, på nyodlingar, svedjejordbruk m m. Det var också bland dessa människor som det fanns en mycket god tillgång på arbetskraft till den begynnande industrialiseringen, även till jordbruket och till – potatisodlingen.
Nykterhetsrörelsen
Med husbehovsbränningen kom också ett ökande spritmissbruk. I vårt land uppstod en mer betydande nykterhetsrörelse under 1830-talet, som riktade sig mot det tilltagande missbruket. Den äldsta rörelsen var en allmogerörelse som var ledd av präster och andra ur det högre samhällsskiktet. Det förespråkades antingen måttlighet i spritbruket eller total avhållsamhet (gällde dock inte vin och öl).
Hushållningssällskapet är landets äldsta organisation på jordbruksområdet
Hushållningssällskapen är en modern organisation med lång historia. Det första Hushållningssällskapet bildades redan 1791 på Gotland, medan övriga kom till under första hälften av 1800-talet. Syftet var att skapa en kunskapsorganisation för att förbättra livsmedelsförsörjningen och hushålla med resurserna. Idag finns Hushållningssällskapen i 17 olika regioner i Sverige, från Skåne till Norrbotten. Hushållningssällskapen arbetar med kunskapsspridning, forskning och utveckling inom Lantbruk, Landsbygd, Mat och Hälsa. När det gäller utveckling och spridning av kunskap hur potatis bäst odlas och används i matlagningen har Hushållningssällskapen historiskt sett spelat en viktig roll.
I ”Jönköpings Läns Hushållningssällskaps Tidning” från april år 1865 finns en kalkyl för potatisodling (188). Något förenklad återges den enligt nedan:
Odlingen gav alltså ett förväntat brutto på ca: tre gånger insatsen och en ”lönsamhetsmarginal” på nästan 200%, dvs nästan dubbla insatsen.
Noteras att ett dagsverke av en kvinna eller ett barn värderades till 33 öre medan ett ox- dagsverke kostade 2:50 riksdaler. Det behövdes ungefär tio kvinnodagsverken för att få ihop till köpeskillingen för en tunna potatis.
1900-talet
Potatisupproret
Under första världskriget rådde brist på livsmedel, i vårt land såväl som i Europa. Flera års missväxt och magra skördar bidrog till detta. Under 1916 hade regeringen infört ransonering på basvaror som mjölk, bröd, socker, kaffe och potatis. Regeringen propagerade vidare för att man skulle odla upp parker och grönområden och så skedde också. Potatisodling förekom allmänt i städernas parker under kriget, bl a i Stockholm där flera parker förvandlades till odlingar.
Under våren 1917 var hungersnöden akut. Hungerdemonstrationer förekom i hela landet som följd av ransoneringarna och livsmedelsbristen. I spåren av ransoneringarna frodades en svartabörshandel där baslivsmedel som potatis gömdes undan för att i stället dyka upp på svartabörsmarknaden.
Söder i Stockholm var då stadens fattigaste stadsdel. Den 5:e maj 1917 spreds ett rykte att det fanns 90 kg potatis i en butik på Södermannagatan. Potatisen var emellertid bokad till butikens stamkunder. Flera tusen hungrande arbetarkvinnor samlades utanför butiken och krävde att få ta del av potatisen. Polisen försökte mota bort kvinnorna. Dessa stod på sig och tusentals människor strömmade till och skällde ut polisen. Till slut anlände ridande polis som med dragna sablar skingrade folkmassan. Flera kvinnor anhölls och fick hårda straff.
”Potatisupproret” spred sig över hela landet. Utanför riksdagshuset samlades tiotusentals människor för att protestera mot livsmedelsbristen. Kvinnorna gick i täten och en skrivelse överlämnades till politikerna med texten: ”vi kunna ej längre uthärda med att se våra barn svälta och tyna borti brist på näring. Vi och våra män kunna ej längre fullgöra våra tunga plikter. Vi svälta och våra barn ta obotlig skada för framtiden….”
Upproret och demonstrationerna fick till slut myndigheterna att lätta på ransoneringarna, det fanns en viss rädsla för revolution, inspirerad av ryska februari-revolutionen samma år. Demonstrationerna blev också en del i den demokratirörelse som så småningom ledde till allmän rösträtt – även för kvinnor (257, 258)
Konsumtion
Efter första världskriget minskar odlingsarealen för potatis efterhand. Detta samtidigt som avkastningen per areal ökar och odlingen blir efterhand koncentrerad till större enheter. Konsumtionen av potatis sjunker efterhand, men från historiskt mycket höga nivåer. Ris och pasta gör sina intåg i matsedeln och potatisen tappar visserligen mark men är fortfarande det i särklass viktigaste baslivsmedlet.
När det gäller konsumtion av potatis är det svårt att få tag på exakta siffror. Tillförlitlig statistik finns inte att tillgå från Jordbruksverkets databaser från tiden före 1960.
Vid 1960 är totalkonsumtionen av potatis ca 84 kg per pers och år, nästan uteslutande i form av obearbetad/färsk potatis (potatis på tallriken). Efterhand sker en växling från obearbetad till processad potatis i form av chips, pommes frites, vaccade och frusna gratänger mm. Totalkonsumtionen av potatis har de senaste drygt 50 åren emellertid legat relativt konstant på 82 – 85 kg/person och år. Konsumtionen av obearbetad/färsk potatis har de senaste drygt 10 åren legat på cirka 42 – 45 kg per person.
Medelskörd per hektar har ökat.
Enligt uppgifter från SCB och Sveriges officiella statistik 1871-2015 var potatisarealen i landet som störst år 1919 då odlades både mat-, industri- och stärkelsepotatis inräknad på drygt 160 000 hektar (se figur) jämfört med 2015 då potatis odlades på 23 700 ha. Omräknat per invånare i Sverige innebär det att år 1881 odlades potatis på cirka 350 m2/person, 1919 odlades det 270 m2/person, 1965, 83 m2/person och 2015, 24 m2/person.
Bruttoskörden per hektar var år 1919 – 12 ton/ha, 1965 – 23 ton/ha och 2015 – 34 ton/ha. Enskilda odlare kan idag skörda 60 ton potatis/ha. Omräknat till bruttoskörd per person och år motsvarar produktionen år 1919 cirka 330 kg/person, 1965 – 190 kg/person och 2015 – 81 kg/person. I boken ”En lönande potatisodling” av J.V Granquist från 1926 anges motsvarande siffra vara 298 kg potatis per person och år vilket stämmer väl med uppgifter från Jordbruksverkets statistikbas, Sveriges officiella statistik. Historiskt har potatis även till brännvin omfattat stor areal.
Källa: Jordbruksverkets statistikdatabas
Effektivare produktion
Efter första världskriget börjar mekaniseringen inom lantbruket ta fart. Traktorn kommer in i bilden och potatissprätten gör att skördearbetet underlättas väldigt jämfört med handupptagning med den gamla potatisrakan.
Omkring mitten av seklet sker en väldig utveckling av potatisupptagare och skördemaskiner som samlar upp potatisen och hjälper till att sortera bort jord och sten. Odlingarna blir alltmer specialiserade, rationella och högavkastande.
Potatisupptagare ”Samro” och traktorn ”Grålle" av 1956-års modell. Bodaholm gård, Värmland.
Lokala namn på potatisen
Kärt barn har många namn. Så har också potatisen. Solanum Tuberosum är potatisens latinska namn. Olaus Rudbeck planterade potatis i botaniska trädgården i Uppsala. I den första förteckningen över trädgårdens växter från 1658 upptas: Solanum tuberoesum s Papas peruvianorum. Potatisens första svenska namn blev ”Peruviansk Nattskatta” .
År 1664 ger Rombele Sale (53) ut en bok ”Then Frantzöske kocken och Pasteybkararen” där han nämner ”Jordpärer: stecka den uthi askan sedan skala och skär them uthi trinna skivor”.
Rålamb använder benämningen: ”Tartufeler” i sin skrift ”Adelig Öfning” från 1690 (241).
År 1723 börja Jonas Alströmer odla potatis i lite större skala på sin gård Nolhaga i Alingsås. I sin skrift om ”Får och potatis” från 1727 (170) använder han såväl ”potatoes” som ”jordpäron”. Det förstnämnda som ett låneord direkt från engelskan. I Västergötland benämns potatis även som ”nolor” som kan härledas från Alströmers gård Nolhaga.
Gunnar Arnborg har gjort en sammanställning av namn på potatis som vid olika perioder angivits i Svenska Akademins ordlista: ”Potat, potata, potater, potates, potatis, potatoer, potatoes, potatos, potet, potät, potäta samt potäter”.
Utöver detta har utvecklats ett otal lokala och dialektala namn på potatisen. Vissa gånger inom skarpt avgränsade områden. Så t ex två skånska ord för potatis, nämligen: ”päror” respektive ”pantofflor”. Användningen av de olika benämningarna följde i princip de gamla länsgränserna, i Kristianstads län hette det: ”päror” i Malmöhus ”pantofflor”. Man pratade till och med om ”pantoffelgränsen” (259)
En sammanställning av olika namn har gjorts av Lyttkens (241): ”Jordhpäror, Peruviansk Natskatta, Tartufeler, Tartuffler, Jordpäron, Potatoes, Potatoesväxt, Potatos, Töffel,Töffler, Potater, Poteter, Potäter, Potatoer, Päron, Potates, Potet, Potat, Potatäs, Potät, Pantoffler, Jordäplen, Potatis, Potater, Jordpära, Potaten, Pär, Pära, Potata, Knoler, Toler,Noler, Batata”.
Kvalitet
Svensk Matpotatiskontroll
Svensk Matpotatiskontroll, bildades 1953. Ett halvstatligt företag som genomförde kvalitetskontroller av potatis. 1991 bildades Stiftelsen Potatisbranschen med syfte att verka för matpotatis av god kvalitét. 1995 utökade man med certifieringstjänster med anknytning till lantbruks- och trädgårdsproduktion (IP Sigill). Efter att 2003 blivit ackrediterade för den internationella Europgap-standarden för trädgårdsprodukter blev man 2006 godkänd av Jordbruksverket och Livsmedelverket samt ackrediterade av Swedac, som kontrollorgan för ekologisk produktion enligt EU´s regler.
2007 utökar man med att även utföra certifiering enligt KRAVs regler för att sedan 2012 bli ett renodlat certifieringsbolag. All verksamhet som rör provning och kvalitetsarbete med potatis lämnar SMAK Certifiering AB och utförs istället av Svensk Potatis.
Vid kvalitetsbedömningen gör analys av potatisens såväl yttre som inre kvalitet. Den yttre kvaliteten innefattar potatisens utseende, skalfinish samt frihet från diverse skador och grönfärgning, medan den inre kvaliteten bedöms bl a utifrån eventuell mörkfärgning, rötor (som inte syns utanpå), samt kokegenskaper. Potatisen får inte vara blötkokande och inte alltför sönderkokande (mjölig).
En episod om potatisens kvalitet är återgiven i ”Folk och Potatis” (188) som följer:
”Johannes i Lunnagår’n är i Borås och säljer potatis. En dam kommer fram och frågar: Är potatisen god?
Jadå, di är så go’a att ho kan äta dom utan sovel, svarar Johannes med största tilltro till sina fina potatisar.
En annan kund kommer fram och frågar: Spricker potatisen när man kokar dom?
Johannes: Jadå, dä gör dom!
Kunden: då vill jag inte ha dom!
Nästa kund ställer samma fråga: spricker potatisen när man kokar dom?
Johannes: Nää, det gör dom inte, se!
Kunden: då vill jag inte ha dom!
Ännu en kund kommer med samma fråga, och nu tar inte Johannes fler risker utan svarar:
Di gör hocket (vilket) ho’ vill!”
Dialogen förekommer i olika varianter på olika håll.
